julia wennerlund !

Kategori: thoughts.

"Inte alla män, men däremot alla kvinnor"

Mitt i all bloggtorka och sega inlägg om vad gör på dagarna tänkte jag faktiskt ta och dela med mig av någonting som jag anser, får för lite publicitet men någonting som är så jävla viktigt. Jämställdhet. Råkade av en slump klicka mig vidare i på en länk på Facebook som ledde till ett blogginlägg om just detta ämne och jag skulle bli så glad om ni läste det. Inlägget heter "Inte alla män men däremot alla kvinnor" och ni hittar det HÄR. 

En midsommarnatts dröm.

Denna midsommar miste en ung kvinna livet i Örebro på ett otroligt hemskt sätt. En 18åring med hela världen framför sina fötter, fylld med drömmar, tankar och förhoppningar. En 18årig som jag visserligen inte kände men en 18årings bortgång som jag liksom hela Örebro sörjer. Det berör och det gör ont. Ont i hela mig när jag tänker på allt som hon aldrig kommer få uppleva, ont att veta (citerat av en lärare på min skola) "att en elev inte kommer till skolan i höst", att en dotter inte kommer hem igen och att en vän inte längre existerar.

Det gör ont att inse vetskapen om hur skört livet verkligen är och att en person som funnits i min närhet, gått i samma korridorer som mig, spelat fotbollsmatcher mot mig och någon som har gemensamma vänner med mig inte längre finns. Och kanske är det det som berör mig och alla andra samt gör allt så verkligt, att detta är någon bland oss. Någon som vi alla på något sett har haft en anknytning med. Vi känner empti för att vi kan relatera till händelsen då det lika gärna skulle kunna vara vår egen vän som lämnat jorden och vi känner sorg över att en sådan hemsk sak ska behöva hända en oskyldig tjej. En person drabbas men ett helt samhälle berörs. 

Mina tankar går oavbrutet och ständigt till er som förlorat en fin medmänniska, dotter, bästavän, släkting eller klasskamrat. Detta ska verkligen inte få hända, och kanske blir det ännu en påminnelse till oss hur viktigt det är att ta hand om varandra och värdesätta varje fin stund i livet. 

 

 

TRO HOPP & KÄRLEK

Av mig. 

Hela våren har jag haft vänner som tampas med avslutande förhållanden. Vänner vars känslor inte har varit besvarde, vänner som sårat och blivit sårade, vänner vars blick har förvandlats till det tomrum som fortfarande ekar kvar efter det som en gång varit så fantastiskt. Vänner som försöker att le trots att det är svårt, vänner som bryter ihop. Vänner som tynar bort samtidigt som sorgen sveper över dem, vänner som velar fram och tillbaka för att nå den bästa möjliga lösningen. Vänner som mår dåligt. 

Och förlåt min svenska men det gör så jävla ont. Det gör så ont att stå bredvid och se på när människor bryts ner till grunden och inte kunna göra någonting åt saken. Att stryka armen på någons rygg och klämma ut ett "Det ordnar sig" fast man i själva verket vet att det kanske inte gör det denna gång. Ni kanske inte blir ett igen och lever lyckliga i alla era dagar. Att försöka ge vettiga råd till problem som är omöjliga att lösa, att gång på gång mötas av vilsenhet. Och jag frågar mig själv om det verkligen är såhär det ska vara, att så många ungdomar idag (liksom jag) ska behöva uppleva så mycket smärta när det kommer till kärlek? Att bara ordet i sig ska bli deffinerat med något negativt och någonting som aldrig når dig. Att vi alla formas till realister för att ingen längre har orken nog att försöka tro på kärlek? Att det finns lika många ungdomar som såras av kärlek som det finns ungdomar som såras av själva känslan att aldrig få uppleva vad det är? Det gör mig uppriktigt så himla ledsen, att ungdomar ger upp. Visst är det förståligt, att man inte längre vågar tro när man blivit sviken och att man inte vill ge sig in i matchen igen.. men fan det blir bättre. Det blir verkligen så jävla mycket bättre, för att allt löser sig, carpe diem och gräset är grönare på andra sidan och alla andra ordspråk som jag kan komma på just nu. Så snälla kära ni, snöa inte in er, våga öppna upp er för människor igen och gråt en skvätt för det behövs. Men sluta aldrig att tro på någonting bättre kan komma, för människor som tror på att det faktiskt går att unga par blir gamla tillsammans behövs bland alla andra idioter i det här samhället.

Till er som kanske känner igen er, ta en titt på den här länken och ta åt er av varenda tips som skrivs. Ni är bäst. 

MITT MOTTO

Av mig. 

ALLTSÅ DETTA CITAT. Vet inte hur jag ens ska kunna beskriva och formulera mig med ord för att utrycka mig rättvist om hur jävla bra jag tycker att dettta citat är. Pricken över i:et eller huvudet på spiken, allt är så rätt. 

ÖVERAMBITIÖS

"Varva ner Julia", "Ta det lite lugnt och passa på att andas för engångskull", "Du behöver inte lägga all din tid och energi på detta, ha lite roligt". Så många gånger jag har fått höra dessa meningar av människor runt omkring mig. Lärare, familjemedlemmar, vänner och pojkvän. "Betyget på den inlämningsuppgiften kommer inte att spegla din framtid, ta den inte för seriöst" eller "Antal mål eller assist du gör på en säsong speglar inte helt vem du är som innebandyspelare". Att ständigt bli ifrågasatt bara för att jag har många bollar i luften, som jag KANSKE inte klarar av att jonglera samtidigt. Att ständigt få höra att det är så mycket enklare det är att misslyckas och tappa en boll istället för att höjas till skyn över hur stor chansen faktiskt är att lyckas? Att nå framgång? 

I hela mitt liv har min överambitiöshet setts och förklarats för mig som något med negativ klang. Någonting som jag skulle må bättre utan om jag bara la lite vikt på hyllan och varvade ner. Om jag slutade att ta mig vatten över huvudet och tappade glöden. Tappade viljan att ständigt prestera på topp. Tappade en del av min personlighet. För det är precis så det är, att vara överambitiös är jag. Jag är överambitiös och faktum är att jag inte har något problem med det. Ingen kommer någonsin att kunna ta det ifrån mig, för det är min allra bästa egenskap. En egenskap som kommer ta mig långt medan andra står kvar och trampar på samma ställe. En egenskap som kommer ta mig långt när alla andra är för rädda för att misslyckas för att ens försöka.

BLANDADE TANKAR

Är upprörd över det som drabbade svensk fotboll igår. Fotboll är kärlek och det som skedde utanför planen borde inte ha fått hända, det är hat och huliganism att ta livet av en annan människa. Det är inte fotboll. 

Tycker också att det är pinsamt att vi idrottsmän inte stöttar och berömmer varandras prestationer mer. Vi borde glädjas åt de andra lagens lycka istället för att ständingt trycka ner varandra och dra det eviga tjatet om "vem som är bäst" sett till olika prestationer. Är iallafall stolt över att det inte är någon av våra tjejer som slänger ut sig det på twitter och att vi går med huvudet högt utan att placera oss super högt i serietabellen.

Framtidsångesten krymper närmare och närmare i och med de individuellavalen som ska vara inne på Torsdag. Skulle göra allt för att slippa lägga till matten men med de framtidsplaner som jag någonstans har gjort upp i mitt huvud behöver jag den behörigheten som matten ger sen på universitetet. Funderar också att lägga till kurser som jag pratade om i ett annat inlägg men kommer då tvingas ställas mellan att välja efter behörighet till universitetet eller något som jag tycker är intressant. 

Önskar att personliga bloggar uppmärksammades mer. Att de någon dag kommer att konkurera ut dessa typiska modebloggare som inte förmedlar så mycket mer än de senaste trenderna och inspiration.  

FRAMTIDSÅNGEST

Just nu känns det verkligen som att allting kretsar runt det som ska hända, framtiden. Varenda litet moment jag gör just nu i mitt liv, vare sig det är min muntliga redovisning i engelska som vi har imorgon eller mina relationer till människor som står mig nära så mynnar det alltid ut i framtidsångest. För om jag inte når det där betyget i engelska som krävs imorgon på redovisningen, ja då är jag körd. Dumpad av samhället och alla dess oändliga krav. Så känns det ungefär. Att det kommer förhindra mig att läsa vidare på universitetet och i sin tur kunna jobba med det jag verkligen vill. Att kunna leva det liv jag alltid drömt om, ni vet ha en gosig familj, nybyggt hus, super attraktiv man och lite pengar i överflöd som man kan lägga på annat än räkningar varje månad? Att ha möjligheten att resa och uppleva nya kulturer och miljöer? Att stolt kunna beskriva och förklara vad man gör om dagarna, vilket jobb man jobbar på och vilka fantastiska vänner det finns som har stått vid ens sida hela vägens gång? 

Det kanske inte är så himla konstigt att jag går sönder varje gång jag inser hur mycket små vägval som vi tar idag kan påverka oss så mycket i framtiden. Det kanske inte är så konstigt att jag då börjar överanalysera. Jag är nästan säkert att allt tillslut kommer att ordna upp sig ganska så bra för mig, att jag kommer att lyckas. Precis som jag tror att det kommer gå bra för er andra som får samma tankegångar som jag har när ni läser detta. Och kanske ska man inte hålla på att grubbla över saker som inte hänt än, inte lägga engeri på det innan faktumet faktiskt inträffat. Men det är svårt. Någonstans så känner jag ändå att det är mitt liv det handlar om och mitt ansvar att göra det så bra som möjligt. För hur jävla enkelt är det att lägga allt åtsidan och fokusera på nuet då?

 

FOTOALBUM

 

 

Fem sommar favoriter ur mitt kameraalbum 

Om det är någonting som jag verkligen tänker på ofta så är det hur mycket av det som vi gör som egentligen lagras. Hur många upplevelser kommer jag jag minnas om 30 år när jag sitter och tittar tillbaka på vad jag har gjort i mitt liv, när jag har svårt att komma ihåg större delar av vad jag ens gjorde i sommar? Kameran har alltid varit en favorit hos mig, men förra året var jag riktigt kass på att föreviga minnen i bildform, så det är mitt nyårslöfte. Att ta så mycket fina och minnesvärda kort och sen klippa och klistra in dem i något typ av fotoalbum. Förstår ni vad fint att kunna titta tillbaka på det senare? Men först och främst måste det bli sommar..

 

HOME INSPIRATION

Weheartit

Om det är någonting som jag verkligen längtar efter är det att flytta hemifrån. Att få sitt ha sitt egna kryp in och inreda det precis som jag själv vill. En dröm som jag gärna vill uppfylla senare i livet (känns ganska omöjligt att göra det så fort jag flyttar) är att bygga ett eget hus. Att få bestämma allt från golv till takpannor, belysning till kuddar i soffar och fönster till köksluckor. Vilken dröm att ha varenda detalj precis på sitt egna sätt? Åh. Ovan ser ni lite insperationsbilder som faller mig galet bra till smaken!

KÄMPA TROTS MOTGÅNG

Just nu känns det verkligen som att jag kämpar i motvind. Jag försöker gång på gång bevisa mig själv. Bevisa att jag är duktig, bevisa vad jag förtjänar, bevisa att jag kan. Men jag kommer inte framåt. Jag uppmärksammas inte. Jag finns inte. Ibland känns det så faktiskt. Att det inte spelar någon roll hur mycket jag prestrerar eller hur mycket jag kämpar. För att jag aldrig kommer nå dit jag vill nå. Jag kan inte ta mig dit själv, och ingen annan hjälper mig på vägen. 

Jag antar att jag är inne i någon typ av svacka, eller det måste vara så. För att sluta med det jag gillar mest kommer aldrig att vara något allternativ. Kanske låter det klyschigt men innebandy är en sån stor del av den jag är. Stor del av min personlighet, stor del av mitt liv. Den tanken finns inte. Jag kommer aldrig sluta kämpa för det jag älskar men någonstans kan jag inte sluta undra varför jag fortsätter. Var kommer mitt driv ifrån? Varför fortsätta kämpa när det är enklare att ge upp? Idag är en dag som det känns extra tungt och jag tänker tilllåta mig att känna så. För imorgon kommer jag tillbaka starkare än någonsin.