julia wennerlund !

Skriver av mig.

För du tänker att det trots allt måste vara såhär för alla par. Att svackor kommer, att inget någonsin kommer att vara eller ska vara perfekt. Att du inte är den enda som ibland känner dig oduglig, ful och smutskastad av någon som du älskar. Och du funderar på om det ändå är ditt fel att fjärilarna i magen inte längre finns där och att du inte längre ens skulle överväga att hoppa från hustak för honom. Trots att du gjort allt, att du kämpat för att få allt att fungera. 

Jag blundade för någonting som var så fel i så lång tid. Jag nöjde mig och försökte att värdesätta det jag hade, försökte kämpa för någonting som bara fanns i mitt huvud. Men ibland räcker inte det. För det är så viktigt att inte glömma bort sig själv och sitt egna värde. Att inte sänka sin nivå för att passa in med någon annan, att inte vara med någon (som precis som en av texterna ovan säger) som inte längre förtjänar dig, höjer dig eller gör dig lycklig. En kort tid period med förvirrande tankar, gråt och kanske ett brustet hjärta är så mycket enklare att hantera än månader i dimma. 

Att ta steget är det svåraste. Att veta att trots ens avsikt inte är att såra, sänka eller krossa någon som står än nära så kommer det att hända. Bara tanken på att göra någonting sådant mot en annan människa får mig att må illa. Att vilja fly och att inte agera. Men oj vad vägen rakar upp sig när det beslutet är taget. Att man succensivt känner sig starkare efter varje dag som går och sakta men säkert vågar stå lite stoltare med hakan lite högre upp än tidigare. Att kunna le och skratta, vara spontan och spendera tid på sådant som man tidigare inte haft tid med. Sådant som man inte prioriterat. Det är verkligen inte ett helvete, utan en lättnad. Anledningen till att jag delar med mig av detta, kanske blottar mig helt, är för att nå ut någonstans till någon. Att våga ta steget och lämna någonting som inte längre gör dig så lycklig som du borde vara, så lycklig som du förtjänar att vara. För du förtjänar att le varje dag, att överrösas med komplimanger, höjas till skyarna och helt jävla ärligt bli behandlad som att du var den enda kvinnan kvar på denna jord. Du förtjänar att bli sedd, att bli tröstad och att bli uppskattad vare sig det handlar om att du har målat dina naglar i en fin ny färg eller att du en dag får bada i ett hav av rosor och se på tända ljus. Och så mycket mer utöver det, du är värd det bästa, den bästa. Hon eller han kommer, inte imorgon, inte i övermorgon och kanske inte nästa vecka men ni kommer att träffas. Jag tror verkligen på det, man måste våga tro på att det faktiskt är så. 

 

9 september 2014 21:34 | julia. |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas