julia wennerlund !

Prestationsångest

 

Någonting som jag alltid har fått kämpa mot är min prestationsångest. Den där lilla pressen som inte alltid syns men som jag vet alltid finns där. Min prestationsångest vet jag att jag till större delen har för att jag är en sådan tävlingsmänniska. Jag älskar att tävla och jag älskar att vinna. Jag vill hela tiden visa hur duktig jag är och att jag alltid ger 100% i allt jag gör. 

Att alltid försöka att prestera på topp har därför blivit som en tävling mot mig själv, att pressa mig själv till höga betyg, att pressa mig att bli en bättre innebandyspelare och i alla andra möjliga ämnen. Och om jag ska vara riktigt ärlig så har jag kommit väldigt långt på det sättet. Jag gick ut 9:an med väldigt bra betyg som jag är stolt över efter att ha slitit som ett djur sen 7:an i varje ämne. Jag har pressat mig själv att springa den där extra metern på innebandyn vilket har fått mit att stänka in något mål någon gång och täckt ett och annat skott. Pressen jag lägger på mig själv har fått mig att kämpa, men pyskiskt sett är det inte bra att ständigt pressa sig själv till max. Att börja gråta för att man håller på att sänka sig i favoritämnet i skolan är inte normalt. Att lägga sig med en klump i magen efter en match och tänka "Vad gjorde jag för fel när jag inte fick spela idag på matchen när vi gick ner på femmor?" "Jag gjorde mitt bästa men det räckte inte, hur ska jag kunna utveckla det?". 

Dessa tankar är inte sunda och jag vet att jag inte är ensam om att ha dem. Jag känner så många som ständigt känner sig stressade över känslan att de inte presterar som dem ska, att de inte fick A+ på provet, att de inte gjorde det där målet eller att dem inte klarade att springa milen under en timme. Och min fråga är bara; är det verkligen värt det? Är det verkligen värt att kanske omedvetet/medvetet må psykiskt dåligt, när vi egentligen inte behöver det? Jag tror att samhället påverkar oss väldigt mycket i den här disskutionen. Ett exempel är det nya betygssystemet som vi bedöms efter i skolan, som inte tollererar ett enda misstag även fast du har klarat av alla andra kriterier för att nå det betyget som du strävar efter. Är det verkligen så konstigt att ungdomar har denna eviga söndagasångest när dem vet hur hårt de på måndagen kommer att behöva pressa sig själva i skolan för att få ett bra betyg, för tillslut få en bra framtid? Pressen på oss ungdommar ökar hela tiden och jag tycker faktiskt att det är dags att vi alla börjar tänka efter; Mår jag verkligen bättre av att få det där A:et istället för B:et (som jag kanske uppnår ändå utan att pressa mig själv)? 

Jag har bestämt mig för att sluta lägga sådan enorm press på mig själv. Jag blir bara stressad och det påverkar de som jag umgås med negativt, och det vill jag inte utsätta dem för. Jag tänker sänka mina krav. Sänka ribban men fortfarande sikta högt efter mina mål. Jag vet att jag kommer att uppnå dem på något sätt, och jag gör det hellre långsiktigt samtidigt som jag mår bra än att under en period må psykiskt dåligt och uppnå dem väldigt fort. Så snälla tänk efter lite nu, mår ni bra över pressen ni lägger på er själva? Känns det bra att vakna med klumpen i magen innan ett prov? Om inte så tycker jag verkligen att ni ska göra som jag och tänka efter hur ni kan sänka eran prestationsångest, för eran skull och era nära och kära. För ingen mår bra när man vet att en närstående mår dåligt. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas